De fula kajorna utanför mitt fönster har som utav ett under förvandlats till en söt liten talgoxe, som tycker om att sitta på fönsterbrädet och kika in.

Vår Mylly-IKEA-utflykt fick en lite snöplig början: vi vinkade in bussen, den vände in, för att sekunden senare vända ut tillbaka och köra vidare - utan oss. Busschauffören bara tittade lite på oss och gasade iväg. Hur fräckt är inte det? Så vi traskade iväg mot busstationen för att slippa stå i evigheter på hållplatsen för att vänta på nästa buss. När vi sen äntligen lyckades stoppa och kliva ombord på en buss råkade jag - som den evige freakmagneten - ut för världens kuf. Jag satt in mot gången i bussen och talade med Josefin som satt bredvid mig när jag plötsligt hörde någon som sa Anteeksi [ursäkta] . Det visade sig vara en kanglig nördig kille i typ min ålder. Därefter frågade han om det inte är kallt att ha kjol (jag hade min bruna sammetskjol). Förbryllad svarade jag att inte nämnvärt och trodde därmed att jag skulle slippa honom, men nej. Han började fråga om jag ofta går med kjol på hösten, och huruvida jag använder knästrumpor eller inte (jag hade stövlar med benvärmare i) - sen frågade han om jag inte brukar ha lite lägre stövlar så man skulle se mera av benen. Hela tiden medan vår konversation pågick satt Josefin och skrattade, vilket inte gjorde det precis lätt för mig att hålla masken. Efter låga-stövlar-mer-av-benen-kommentaren satt han tyst en stund, frågade sedan om vi går i svensk skola, plingade och steg av. Mycket mycket märkligt.