..:snuba:..

Jag vaknade sjutton minuter över sex i morse av att jag knappt kunde andas på grund av en totalt igentäppt näsa och en hals som kändes som jag svalt fyra ton krita. Jag lyckades dock somna om och sov två timmar till. Efter det kunde jag inte sova mera utan läste ut Mari Jungstedts bok I denna ljuva sommartid (ganska vakio kriminalroman, men helt okej) istället.

Ps. Rostat rågbröd är ganska skönt för kliande strupar.

..:det svider lite:..

Komikern Anna-Lena Brundins(som också skrivit underbara Nej tack, jag åt nyss) bok Det svider lite består av små söta och ibland lite ledsamma historier om längtan, kärlek och barn. Och den är också härlig, väldigt underhållande och lättläst (det tog mig knappt två timmar att plöja igenom den). Den stod verkligen i bjärt kontrast till den förra boken jag läste. Jag tycker om att läsa olika typers böcker, oftast fastnar jag dock för deckare, men det är roligt att ibland läsa såna här söta historier - och bara läsa dem med ett stort leende på läpparna.    



Det blir mycket böcker nu, men jag har just skapat en ny kategori, läsdagbok, och något ska jag väl fylla den med också...Och nu har jag ju massvis med böcker att läsa...

..:blod och död:..

Jag har just läst ut boken Blod och Död av Jens Ganman - och den var nog bland det kufiskaste och makabraste jag någonsing läst. Den handlade om tio seriemördare (varav "en" av den var siamesiska trillingar med tre huvuden, tre armar och sex ben och en annan självaste Tom Cruise...) som var satta på en öde paradisö (med godisautomater, popmusik och jättescreenar, men ändå..) i värsta Expedition Robinson- andan. Det som skiljde var dock att den som vann, var den som överlevde vistelsen utan att bli mördad av sina medtävlande. En smula pikant upplägg, men hej varför inte. Man kan väl göra dokusåpor om det mesta, så varför inte om detta. Jag brukar i allmänhet tycka om den här typens samhällskritiska svarta satirer, men den här kan jag nog inte påstå att föll i god jord. Det blev helt enkelt lite för mycket och dessutom en smula enformigt. 

"So...what's the point of doing anything worthwile if nobody's watching?"
- Suzanne Stone Maretto

Med det här citatet inleds Blod och Död - och jag måste säga att det träffade mitt i prick. För visst är det så?  Ta t.ex. det här med det hysteriska bloggandet - varför skulle folk blogga om de inte, ens innerst inne, vill att någon ska läsa det man skrivit, kanske rent av bli lite road/avundsjuk/imponerad/intresserad/irriterad/provocerad/glad av texten? Annars skulle man väl sitta och plita ner sina tankar i en hemlig dagbok och därefter gömma den under madrassen. Visst skriver man (man=jag, och säkerligen många andra..) kanske i första hand för sitt eget höga nöjes skull, men nog blir man glad när man märkt att folk besökt ens blogg och kanske rent av lämnat ett litet spår efter sig. Det är ju ett sätt att få bekräftelse, som de flesta så gärna vill ha, få veta att man överhuvudtaget existerar - om än bara virtuellt. Ju mer man syns, desto mer är man. Eller? 
 

RSS 2.0