Jag har syndat - jag bröt mitt köpförbud och köpte en fin tunika från Gina Tricot. Det får vara min födelsedagspresent åt mig själv.

Tack jag själv!
Vad snäll jag är.

För tillfället visar termometern 31 grader (observera plusgrader..), solen skiner och himlen är blå. Varför kan inte midsommarvädret vara sånt här istället för det inferno av regn och kyla som utlovats? Jag håller på och försöker packa vad jag ska ha med mig till Pargas till helgen, men det är ju fullständigt omöjligt. Jag har ingenting som ens jag lite skulle vilja ha på mig, förutom den somrigaste av alla somriga klänningar och mitt köpförbud som pågått de senaste månaderna fortsätter i och med det ofrivilliga sommarlovet, så inget nytt för mig (och det kliar så förbannat i mina shoppingfingrar..). Den enda tröjan som jag skulle vilja ha, som är både varm och fin, är borttappad och har varit det hela vintern. Förmodligen är den någonstans på vinden, men jag känner inte riktigt för att fara dit och tampas med alla lådor och skrot..   

Ja just de - det är min födelsedag idag. Nån som  vill ge mig en ny garderob i födelsedagspresent?

Nähä...

Medan jag var ute och yrade på hade de på IKEA äntligen bestämt sig för att höra av sig. Som förväntat blev de inget sommarjobb där, men ändå känns det bittert, jäkligt bittert. Vad ska jag ta mig till nu då? Jag hade ju liksom lite räknat med det där jobbet.. Men vad hjälper det att tjura, det är bara att ta nya tag, hitta något annat att sysselsätta mig med ett år framöver. Och big deal om jag har en ledig sommar, det är ganska få förunnat. Jag kan ju iallafall inte påstå att jag inte har tid att skriva mitt examensarbete nu, men lite tomt i kassan blir det ju onekligen. Blir nog ingen Stockholmsresa för mig, iallafall inte nu på länge. Ingen södernresa heller.

B I T T E R T

Imorse sken solen när jag vaknade och jag började hoppas på en fin dag efter alla gråa trista. Efter att jag gjort alla mina morgonsysslor, bestämde jag mig för att fara ut och cykla. Jag tittade ut, vädret fortfarande okej, inte lika soligt, men termometern visade ändå knappa tjugo grader. Jag hinner bara ut genom dörren så börjar det dugga, men eftersom jag inte är gjord av socker tänkte jag att jag nog ändå kan peda en stund. Två minuter senare ösregnar det. Great. Jag cyklar bara en kort runda runt Kuppisparken. När jag kliver av cykeln utanför mitt hus, vad händer då? Jo, regnet upphör lika plötsligt som det uppenbarade sig.  

När jag sedan kom in för att dricka lite vatten, trillade glaset helt resolut ur min hand och gick sönder.

Det är inte min dag idag.

(Undrar hur färden till Pargas kommer att gå, för att inte tala om vistelsen. Kanske jag borde stanna hemma...)

Om en timme hoppar jag på bussen mot Dalsbruk för att gå på Wilmas två-årskalas. Tänk att lill-flickan redan ha hunnit bli två hela år. Det var ju alldeles just som vi var där och hälsade på när hon var miniliten. Tiden bara rusar iväg.

Jag vaknade imorse första gången kvart över fem, efter det vaknade jag med ungefär en halvtimmes mellanrum ända tills jag fick lejdon halv nio och steg upp. Jag tänkte vara hurtig och börja diska, dammsuga och torka golv. Hur mycket gjort tror ni jag har fått? Inte ett jota. Jag bara dräller omkring och gör onödigheter.

Förbannade elektroniska apparater som stör min effektivitet.

Nu har jag skrubbat badrummet så det glänser - så mycket nu ett skrumpet gammalt badrum från 60-talet kan glänsa - och jag är helt kaputt. Det tar på att gynsa, dessutom blir man ju alldeles virrig i skallen av alla starka rengöringsmedelodörer, nu måste jag nog vila lite... kanske det rent av kommer något bra på SVEA. Jag har blivit alldeles besatt av mina svenska kanaler - tack Anna ännu en gång för dem :)

Nu sitter jag här ensam i min lilla lägenhet. Här är tyst och lugnt, eller så tyst och lugnt det kan bli när man hör på Miss Li på full volym, men framförallt - TOMT. Härligt tomt. Efter flera veckor med människor runt mig 24/7 är det skönt att bara vara för sig själv och få göra det jag vill. Blogga, äta hallon med vaniljsås till frukost, höra på musik så högt jag vill, titta på skräp på teve.. Om en stund ska jag fara ut och peda med min uppfixade cykel, som förhoppningsvis upphört med att låta som en anka på speed. Det här är livet. (Om jag bortser ifrån att jag borde städa min tillråddade lägenhet..)

Veckoslutet var kaotiskt. Jag tycker om min familj jättemycket, men att ha dem här på mina tjugotre kvadratmeter ens några timmar är ganska tålamodskrävande, tålamod som jag sällan klarar av att uppbåda. Mamma fyllde år igår, så hon och Pappa har varit på Nådendals Bad och firat och igår, på rätta dagen, var Alexandra, Markus och jag bjudna dit på lunch. Jättegod mat och ännu godare efterrätt - pannacotta (eller hoppande kottar som Markus trodde det hette..)  med rabarber och färska jordgubbar. Allt lugnt. I bussresan på vägen hem började kaoset när Hermans lillebror och pappa (random rikssvensk familj på Nådendalsbussen reds.anm.) utövade tredje världskriget angående en smutsig slickepinne klubba. Gud nåde, jag hade lust att tejpa fast truten på den jobbiga griniga ungen, som tack och lov slocknade efter en stund.

Väl hemma blev det inte bättre. Mamma och Alexandra är minst sagt ganska olika, vilket märks ganska tydligt när de tillbringar längre tid (dvs. mer än två timmar..) tillsammans...Stackars Markus som inte är van med den rumba min familj kan ställa till med.. Nå kanske det är bra att han vänjer sig... :)

Nu, färdig redogjort - tillbaka till att njuta av ensamheten. Ah.