Jag har just läst ut boken Blod och Död av Jens Ganman - och den var nog bland det kufiskaste och makabraste jag någonsing läst. Den handlade om tio seriemördare (varav "en" av den var siamesiska trillingar med tre huvuden, tre armar och sex ben och en annan självaste Tom Cruise...) som var satta på en öde paradisö (med godisautomater, popmusik och jättescreenar, men ändå..) i värsta Expedition Robinson- andan. Det som skiljde var dock att den som vann, var den som överlevde vistelsen utan att bli mördad av sina medtävlande. En smula pikant upplägg, men hej varför inte. Man kan väl göra dokusåpor om det mesta, så varför inte om detta. Jag brukar i allmänhet tycka om den här typens samhällskritiska svarta satirer, men den här kan jag nog inte påstå att föll i god jord. Det blev helt enkelt lite för mycket och dessutom en smula enformigt. 

"So...what's the point of doing anything worthwile if nobody's watching?"
- Suzanne Stone Maretto

Med det här citatet inleds Blod och Död - och jag måste säga att det träffade mitt i prick. För visst är det så?  Ta t.ex. det här med det hysteriska bloggandet - varför skulle folk blogga om de inte, ens innerst inne, vill att någon ska läsa det man skrivit, kanske rent av bli lite road/avundsjuk/imponerad/intresserad/irriterad/provocerad/glad av texten? Annars skulle man väl sitta och plita ner sina tankar i en hemlig dagbok och därefter gömma den under madrassen. Visst skriver man (man=jag, och säkerligen många andra..) kanske i första hand för sitt eget höga nöjes skull, men nog blir man glad när man märkt att folk besökt ens blogg och kanske rent av lämnat ett litet spår efter sig. Det är ju ett sätt att få bekräftelse, som de flesta så gärna vill ha, få veta att man överhuvudtaget existerar - om än bara virtuellt. Ju mer man syns, desto mer är man. Eller?