Varför ringer alla världens människor och vill tala med mig just när jag för en gångs skull aktiverat mig och verkligen försöker få alla mina skoluppgifter fixade?

Dom luktar dock inte så gott. På Högholmen kan man trycka på en knapp och så kommer det ut skunklukt. Det tycker jag är coolt. En sån knapp skulle jag ibland vilja ha.

Varför säger folk i teveserier aldrig hejdå eller nånting innan de sätter på luren?
 
Det är ju inte precis som om det skulle ta väldigt mycket sändningstid
om man klämde ur sig ett litet adjöken innan man slår på.

Hmm.

Det har ju varit så mycket prat i media och på massvis av bloggar om det två unga pojkarna som på varsitt håll i Sverige genat över järnvägsspåret och blivit påkörda av tåget och omkommit. Jag fick för någon dag sedan veta att jag, om än på långt håll, känner den ena killen, "18-åringen", Johan.

Visst, jag påverkades av händelserna innan jag visste vem det var, men nu när jag har ett ansikte att förknippa det fruktansvärda med, har det blivit så otroligt verkligt, men också så overkligt på samma gång. Det har kommit så nära mig och fastnat i mitt medvetande. 

Jag har just suttit och läst en blogg som en kille, som var med när Johan dog, skrivit. Och det är hemskt att läsa. Jag får kalla kårar längs ryggraden och känner mig illamående. När jag ser bilden av Johan, ser jag att han såg precis likadan ut som när han var liten och var på besök hos sin farmor som bodde i grannhuset eller var hos oss och lekte med playmon. Vad kan det vara, 10 år sedan kanske..? Och nu finns han inte mera. Han beskrivs av alla som en glad människa, en riktig livsnjutare. Hur kunde det då gå så här?  

Det är så svårt att sätta ord på allt det som rör sig i mitt huvud just nu. 
   

Såg just SATC-avsnittet var Charlotte får sin lilla Elizabet Taylor-hund, och jag påmindes om hur mycket jag saknar min Oliver. Jag skulle så gärna vilja ha honom kvar här hos mig, min älskade lilla ängla-hund.

Så länge höll jag på och skalade och plockade nogsamt bort allt det vita från en satsumas...
Bör påpekas att jag aldrig brukar anstränga mig med att göra sånt tjafs...

Har jag möjligen för lite att göra..?

Idag inleddes den nya perioden, och det blir nog en riktig brakperiod igen... Jag kan inte förstå hur dom inte kan skaffa ordentliga lärare till den där skolan. För tillfället går de flesta av våra kurser ut på att vi ska lära oss själva allting. Jo, jag vet att detta är dagens melodi med problembaserad inlärning och allt vad det heter, men jag måste nog slå ett slag för den traditionella inlärningsmetoden. Jag är fullständigt övertygad om att den är bättre i längden, speciellt om man inte är en väldigt väldigt motiverad, disciplinerad och entusiastisk studerande. Det är så frustrerande när det alltid ska ändras på fungerande system för ändrandets skull - för att gubbarna i ledningen ska ha nånting att göra på dagarna.

                           Argh..

Jag skulle vilja göra en lasik-operation, men kors i taket vad mycket det kostar - 3000 euro! Alla säger alltid att "ja men du har ju så litet synfel, inte behöver väl du sånt" men vad har det för skillnad om man är så gott som blind eller om man bara har lite suddig syn - lika mycket beroende av sina glsögon eller linser är man ju ändå. 
Nå, men sen när jag vinner på lotto, då ni, då ska jag nog fixa perfekt syn åt mig - kosta vad det kosta vill.

   Men är det så att man kanske borde lotta för att ha en chans att vinna..? 

 Det regnar och är kallt och rått ute.

Jag saknar sommaren.

Och värmen.

Sol.