Det har ju varit så mycket prat i media och på massvis av bloggar om det två unga pojkarna som på varsitt håll i Sverige genat över järnvägsspåret och blivit påkörda av tåget och omkommit. Jag fick för någon dag sedan veta att jag, om än på långt håll, känner den ena killen, "18-åringen", Johan.

Visst, jag påverkades av händelserna innan jag visste vem det var, men nu när jag har ett ansikte att förknippa det fruktansvärda med, har det blivit så otroligt verkligt, men också så overkligt på samma gång. Det har kommit så nära mig och fastnat i mitt medvetande. 

Jag har just suttit och läst en blogg som en kille, som var med när Johan dog, skrivit. Och det är hemskt att läsa. Jag får kalla kårar längs ryggraden och känner mig illamående. När jag ser bilden av Johan, ser jag att han såg precis likadan ut som när han var liten och var på besök hos sin farmor som bodde i grannhuset eller var hos oss och lekte med playmon. Vad kan det vara, 10 år sedan kanske..? Och nu finns han inte mera. Han beskrivs av alla som en glad människa, en riktig livsnjutare. Hur kunde det då gå så här?  

Det är så svårt att sätta ord på allt det som rör sig i mitt huvud just nu.