Jaa-a var ska jag riktigt börja... Under tre veckor hinner en hel del hända. Det största och mest livsomvälvande är ju förstås flytten. Att bo med Markus är allt jag önskade och hoppades och lite till. Om vi hade lite mera möbler i vardagsrum (och färg på väggarna kanske..) skulle det vara perfekt. Det är en smula obekvämt att sitta på golvet och titta på Salkkarit alla kvällar... Jag är så glad att vi bestämde oss för att flytta ihop, vi var ju ändå nästan hela tiden tillsammans när jag fortfarande bodde i min lilla skruttlägenhet, så det är inte så stor skillnad, förutom att den här lägenheten är avsevärt mycket större och finare (och jag inte får bestämma allt hur gärna jag än skulle vilja...).

Lejonparten av min tid går för tillfället åt att fixa här hemma, riva ner tapeter, tvätta byke (min nya bästis är tvättmaskinen, är det stört?), sådant... Mitt examensarbete lider så mycket att det gråter varje gång jag öppnar datskin. Jag suckar djupt, skruvar upp ljudet på musiken och surfar in på facebook. Den hållbaraste av lösningar. Som tur har Anna slutat jobba nu och ska också ta itu med sitt examensarbete. Då kan vi hjälpa, peppa och pusha varandra, det är så mycket lättare när man har någon man kan tala med som befinner sig i samma situation. Det dåliga är bara att hon befinner sig hundratals kilometer ifrån mig i Stockholm, men det finns ju alltid Skype.

Inget jobb har jag ännu hittat åt mig, jag kan inte fatta att det är så förbenat svårt. Jag känner ju mig fullständigt värdelös; kan ingenting, vet ingenting. Jag förstår ju att konkurrensen är ganska hård (läs: benhård) i och med det ekonomiska läget i världen, men inte kunde jag för mitt liv begripa att flera månaders aktivt sökande skulle leda till: ingenting. I N G E N T I N G.

Varför går det så mycket lättare att skriva sånt här meningslöst svammel som ingen knappast ens orkar ägna en tanke åt, än att skriva ett livsavgörande (pah, vad inbillar jag mig egentligen..) examensarbete.. ?