Imorse sken solen när jag vaknade och jag började hoppas på en fin dag efter alla gråa trista. Efter att jag gjort alla mina morgonsysslor, bestämde jag mig för att fara ut och cykla. Jag tittade ut, vädret fortfarande okej, inte lika soligt, men termometern visade ändå knappa tjugo grader. Jag hinner bara ut genom dörren så börjar det dugga, men eftersom jag inte är gjord av socker tänkte jag att jag nog ändå kan peda en stund. Två minuter senare ösregnar det. Great. Jag cyklar bara en kort runda runt Kuppisparken. När jag kliver av cykeln utanför mitt hus, vad händer då? Jo, regnet upphör lika plötsligt som det uppenbarade sig.  

När jag sedan kom in för att dricka lite vatten, trillade glaset helt resolut ur min hand och gick sönder.

Det är inte min dag idag.

(Undrar hur färden till Pargas kommer att gå, för att inte tala om vistelsen. Kanske jag borde stanna hemma...)