Nu sitter jag här ensam i min lilla lägenhet. Här är tyst och lugnt, eller så tyst och lugnt det kan bli när man hör på Miss Li på full volym, men framförallt - TOMT. Härligt tomt. Efter flera veckor med människor runt mig 24/7 är det skönt att bara vara för sig själv och få göra det jag vill. Blogga, äta hallon med vaniljsås till frukost, höra på musik så högt jag vill, titta på skräp på teve.. Om en stund ska jag fara ut och peda med min uppfixade cykel, som förhoppningsvis upphört med att låta som en anka på speed. Det här är livet. (Om jag bortser ifrån att jag borde städa min tillråddade lägenhet..)

Veckoslutet var kaotiskt. Jag tycker om min familj jättemycket, men att ha dem här på mina tjugotre kvadratmeter ens några timmar är ganska tålamodskrävande, tålamod som jag sällan klarar av att uppbåda. Mamma fyllde år igår, så hon och Pappa har varit på Nådendals Bad och firat och igår, på rätta dagen, var Alexandra, Markus och jag bjudna dit på lunch. Jättegod mat och ännu godare efterrätt - pannacotta (eller hoppande kottar som Markus trodde det hette..)  med rabarber och färska jordgubbar. Allt lugnt. I bussresan på vägen hem började kaoset när Hermans lillebror och pappa (random rikssvensk familj på Nådendalsbussen reds.anm.) utövade tredje världskriget angående en smutsig slickepinne klubba. Gud nåde, jag hade lust att tejpa fast truten på den jobbiga griniga ungen, som tack och lov slocknade efter en stund.

Väl hemma blev det inte bättre. Mamma och Alexandra är minst sagt ganska olika, vilket märks ganska tydligt när de tillbringar längre tid (dvs. mer än två timmar..) tillsammans...Stackars Markus som inte är van med den rumba min familj kan ställa till med.. Nå kanske det är bra att han vänjer sig... :)

Nu, färdig redogjort - tillbaka till att njuta av ensamheten. Ah.