..:årets klantighetstitel tillfaller:..
...MIG!
Igår skulle jag ju komma hit till Åbo, så vid sjutiden packade jag mig iväg. Satt sedan i allsköns ro i bussen och skumpade tills jag strax före Kimito kom på att jag inte hade polislåsnyckeln med mig. Shit pomfrittes - utan den slipper jag ju inte in i min lägenheten. Jag satt hela bussfärden, som kändes olidligt lång, och funderade om jag kanske ändå inte hade låst med polislåset, men sen kom jag på att mamma senast varit i min lägenhet så det fanns inte en chans i världen att hon skulle ha glömt bort det, polisdotter som hon är.
När vi kom fram till Åbo fick jag vackert traska iväg och titta på min dörr, så snöpligt. Jag kunde iallafall föra mina saker upp på vinden så att jag inte behövde släpa dem med till Dalsbruk. En halvtimme efter att jag anlänt till Åbo satte jag mig alltså i bussen, dessutom samma buss + chaffis som jag kommit med, än en gång, den här gången med Dalsbruk som destination. Gissa om jag kände mig korkad.
Väl hemma fanns nyckeln inte där jag trott att den skulle finnas, varvid jag blev alldeles uppriven och inte visste vad jag skulle ta mig till - det är inte världens bästaste sak att slarva bort en polislåsnyckel, speciellt när den bara finns i en upplaga. Efter en stunds hysteriskt letande och några, inte mindre hysteriska, samtal till mamma, hittade jag den förbenade nyckeln - i mammas nyckelknippa. Vilken lättnad.
När jag sedan skulle ställa min telefonalarmklocka på väckning var batteriet dött - och laddaren givetvis bland mitt bagage på vinden. Vi har ingen portabel väckarklocka i huset så jag var tvungen att ställa pappas antika klockradio på ringning - i ett helt annat rum än där jag sov. I morse när den började tjuta där för fullt, trodde jag först att ryssarna anföll eller nånting, innan jag förstod att det var dags att sega sig upp och bege sig iväg - för andra gången på 12 timmar.
Väl i bussen hoppades jag få en lugn stund; höra på lite musik, läsa en bok. Tji fick jag - vem klev på om inte självaste Hamstern själv. Och han kan prata minsann.
Nu funderar jag om jag alls vågar lämna lägenheten och fara ut på en liten shoppingrunda.
Igår skulle jag ju komma hit till Åbo, så vid sjutiden packade jag mig iväg. Satt sedan i allsköns ro i bussen och skumpade tills jag strax före Kimito kom på att jag inte hade polislåsnyckeln med mig. Shit pomfrittes - utan den slipper jag ju inte in i min lägenheten. Jag satt hela bussfärden, som kändes olidligt lång, och funderade om jag kanske ändå inte hade låst med polislåset, men sen kom jag på att mamma senast varit i min lägenhet så det fanns inte en chans i världen att hon skulle ha glömt bort det, polisdotter som hon är.
När vi kom fram till Åbo fick jag vackert traska iväg och titta på min dörr, så snöpligt. Jag kunde iallafall föra mina saker upp på vinden så att jag inte behövde släpa dem med till Dalsbruk. En halvtimme efter att jag anlänt till Åbo satte jag mig alltså i bussen, dessutom samma buss + chaffis som jag kommit med, än en gång, den här gången med Dalsbruk som destination. Gissa om jag kände mig korkad.
Väl hemma fanns nyckeln inte där jag trott att den skulle finnas, varvid jag blev alldeles uppriven och inte visste vad jag skulle ta mig till - det är inte världens bästaste sak att slarva bort en polislåsnyckel, speciellt när den bara finns i en upplaga. Efter en stunds hysteriskt letande och några, inte mindre hysteriska, samtal till mamma, hittade jag den förbenade nyckeln - i mammas nyckelknippa. Vilken lättnad.
När jag sedan skulle ställa min telefonalarmklocka på väckning var batteriet dött - och laddaren givetvis bland mitt bagage på vinden. Vi har ingen portabel väckarklocka i huset så jag var tvungen att ställa pappas antika klockradio på ringning - i ett helt annat rum än där jag sov. I morse när den började tjuta där för fullt, trodde jag först att ryssarna anföll eller nånting, innan jag förstod att det var dags att sega sig upp och bege sig iväg - för andra gången på 12 timmar.
Väl i bussen hoppades jag få en lugn stund; höra på lite musik, läsa en bok. Tji fick jag - vem klev på om inte självaste Hamstern själv. Och han kan prata minsann.
Nu funderar jag om jag alls vågar lämna lägenheten och fara ut på en liten shoppingrunda.
Kommentarer
Postat av: Syssy
Hahahahaha :) ingen skadeglädje alls här inte....
Postat av: Josefin
Han har hälsat på mig på mitt nya sommarjobb också:D! Känns en aning som att han sökte upp mig, försökte gömma mig bakom disken...misslyckat!
Postat av: Emmi
Josefin: Man blir tydligen aldrig av med honom då, oberoende om man byter jobb eller inte :)
Trackback