Jag såg just en dokumentär som handlade om den huvudlösa rashundsaveln som pågår i England. Man avlar medvetet fram hundar med genetiska defekter eftersom Kennelklubben definierat dem som standard. Detta enbart på kosmetiska grunder. Till exempel rasen Rhodesian Ridgeback, som är känd för sin "ridge" drabbas ofta av en livshotande sjukdom enbart på grund av hårkammen på ryggen, medan Ridgeback-valpar som föds utan "ridgen", och som alltså är fullständigt friska, avlivas eller steriliseras för att de inte ska kunna fortplanta sig eftersom det enligt uppfödarna anses vara ett rasstandardsfel.

 

Flera höga höns inom den anrika Kennelklubben (alla feta, gamla, inskränkta gubbar..), hundutställare och uppfödare intervjuades och alla försvarade de sina ageranden och såg inga som helst fel i vad de höll på med, utan menade däremot att de förbättrar raserna. Att de dessutom har mage att påstå att raserna inte förändrats så mycket efter åratal av aktiv avel, trots tydliga bildbevis, är bara för tjockt. Att hundar knappt hålls på sina deformerade ben, att de med nöd och näppe kan andas och måste sitta på isblock för att inte överhettas, att benen är så korta att magen släpar i marken och huden så lös att hudvecken blir infekterade, spelar absolut ingen roll så länge hunden fyller rasstandarden och vinner priser på utställningar. Sjuka hundar är många gånger de som kammar hem flest priser. Hur kan man leva i sån total förnekelse och inte se hur snedvriden hela industrin är? 






Det var fruktansvärt att se, speciellt då en av mina favoritraser, Cavalier King Charles spanieln, är speciellt utsatt och lider av diverse olika genetiska sjukdomar som ett resultat av en alldeles för liten genbank och inavel i flera led. Flera av hundarna lider av den förskräckliga hjärnsjukdomen Syringomyelia, som innebär att skallen är för liten för hjärnan, vilket leder till att hunden lever med ständig smärta. Hjärtsjukdomar visste jag att var vanliga inom rasen eftersom Oliver också led av det, men enligt en veterinär som uttalade sig i dokumentären får varje Cavalier hjärtproblem förr eller senare och att rasen så gott som sjunger på sista versen.



Jag har aldrig tyckt om hundutställningar och alltid ansett att en hund, så länge den mår bra, duger precis sådan som den är. Jag struntar blankt i om nosen är för lång, färgen "fel" eller om svansen bärs i fel vinkel. Hundar lider i tystnad, de är lojala och många gånger alldeles för godtrogna för sitt eget bästa. Som tur finns det människor som för deras talan och är beredda på att kämpa för att ge dem ett bättre, friskare liv.

De finaste hundarna är ofta de man ser hemma hos folk, inte i hundboken eller på utställningen, de hundar som älskas för de de är och inte för de priser de vinner.