Jag såg igår iförrgår (jag började det här inlägget igår, men eftersom internetet trilskades hann jag inte längre än halvvägs..) en mycket intressant dansk dokumentär som handlade om en mennonitkoloni i Paraguay. Mennoniter är en grupp rigida kristna, som lever som på 1600-talet. Det finns ungefär 1,5 miljoner mennoniter i världen, jag hade dock aldrig hört talas om dem tidigare. Amishfolket, som är betydligt kändare, är en utgrening från mennoniterna.

I det här samhället bodde de 18 000 personer, vars vardag styrdes med järnhand av sjutton lärda män. Och det var inte lite deras liv var inrutade. Allt modernt var förbjudet, liksom allt som kan te sig som nöjen; musik, dans, sprit, tobak, bilar. De fick bara hälsa på varandra på torsdag eftermiddag och efter gudstjänsten på söndag - ingen plats för spontanbesök. I kyrkan fanns inga instrument utan de sjöng accapella - ytterst monotont - och under gudstjänsten, som varade i flera timmar, sitter de tysta och stirrar på en osynlig fläck i golvet. 

Traktorerna saknade däck för att inte befolkningen skulle förirra sig och åka iväg från kolonin eller - gud förbjude - trivas i traktorkupén. Om de ska färdas någonstans görs det med häst och kärra. 

En kvinna hade i över ett års tid haft stora variga sår på sitt ben, men mennoniter uppsöker inte moderna läkare, som enkelt skulle åtgärda problemet, så hennes ben ruttnade istället långsamt bort. Vanligaste dödsorsakerna bland mennoniterna är helt - för oss - vanliga sjukdomar, typ influensa, på grund av denna avsaknad av läkarvård. 

De traditionella könsrollerna är väldigt djupt inrotade i det här samhället, mannen är herren i huset, bokstavligt talat. Kvinnor finns till för att föda barn och sköta hushållet. De får aldrig klippa håret och måste alltid bära håret i spända flätor slickade mot huvudet.

Ungdomarna lär sig  varken geografi, historia eller andra språk i skolan- allt för att förhindra dem från att se världen utanför. Många gjorde dock lite revolt genom att träffas på kvällar, höra på musik, se på teve, dricka spetsad Coca Cola och prata - och framförallt skratta - tillsammans med paraguayaner som kommit till kolonin.
Trots att de bodde mitt i Sydamerika talade de någon slags tyska/holländska och såg väldigt europeiska ut. Det bidrog ytterligare till deras isolering. 

För mig är det ofattbart, fascinerande och samtidigt skrämmande att man i dagens värld ännu kan - och vill - leva på det här sättet. För mig ter det sig lite som någon slags charad, ett rollspel. Att det inte riktigt är verkligt.