Jag har just varit och sett Disneys sagospektakel Enchanted - och det var otroligt roligt. Men det verkade som om jag och mamma var dom enda i hela salen som tyckte det, alla andra satt nämligen knäpptysta. Nej förlåt, knäpptysta var de ju nog inte, de smaskade, prasslade, pustade, hostade och tisslade, men inte ett skratt smet över deras läppar. Tråkmånsar hela bunten. Jag, däremot, var oerhört road och skulle gärna skrattat både mera och högre om det inte varit för de underliga blickarna jag fick av tolvåringarna som satt bredvid mig.


Jag är fullständigt övertygad om att såna här sockersöta, överromantiska filmer är balsam för själen.

Jag är en tönt.