Liza Marklund: Livstid

Den sjunde boken om reportern Annika Bengtzon är ett ganska typiskt Marklund-verk. Romanen tar vid direkt efter Nobels Testamente och kan därför kännas lite förvirrande i början om man inte så noga - såsom jag exempelvis - minns händelserna i den föregående romanen. Jag gillar det faktum att Bengtzon inte får någon direkt hjältestatus i den här boken, utan är mera, om inte vanlig, så kanske mera nedtonad.

Anna Jansson: Pojke försvunnen

Janssons hjältinna kriminalinspektören Maria Wern är även med i den här boken, men tyngdpunkten ligger inte på själva polisverksamheten, utan  snarare på de olika livsödena som beskrivs. Romanen är väldigt välskriven och bra, även om dess intrig är obehaglig. Upplösningen är väldigt överraskande, så som det skall vara i en god kriminalroman.

Camilla Läckberg: Stehuggaren

Läckbergs tredje bok om småortspolisen Patrik Hedström handlar också om brott mot barn, vilket alltid får mej att känna obehag. Denna i större grad än den ovannämnda. Läckberg börjar med att spinna flertalet olika trådar som först i slutet av boken börjar vävas samman så att intrigen klarnar - mycket spännande, väluttänkt och -skrivet. Läckberg lämnar dörren helt öppen till nästa bok.  

Björn Hellberg: Förhäxad 

En mycket annorlunda roman mot bakgrunden av vad han skrivit tidigare. Handlingen utspelar sig främst på 1930-talet och 1950-talet och handlar om hur ett svek kan förblinda en människa totalt och driva honom till att göra något förfärligt för att hämnas detta svek.
Hellbergs beskrivning av tidsatmosfären är imponerande och romanen är samtidigt skrämmande som underhållande.


Alla ovanstående romaner rekommenderar jag varmt. de är alla fullständigt omöjliga att lägga i från sig när man väl plockat upp dem!