Igår kom jag hem från ett veckoslut i huvudstaden. Vi firade Momi som fyllde 85 år igår med tårtor, paket och blommor. Hon blev givetvis sur för att alla "slösat så mycket pengar på en gammal gumma" (fast innerst inne var hon nog ändå glad för uppmärksamheten hon fick, hon är alltid bara så anspråkslös söta Momi..).

På lördagen var jag och Mamma och hälsade på Moffa, som först inte kände igen oss men sen blev glad för vår ankomst, trots att han fortfarande inte riktigt hade på det klara vad vi hette. Jag blev omdöpt väldigt många gånger.. Det är roligt att se Moffa, samtidigt som det är oerhört tungt. Tänk att en sjukdom kan ändra en person så totalt. Det är hemskt att se och det gör mig så otroligt ledsen. Jag saknar min Moffa, han som jag och systeryster tillbringade så många härliga somrar med på Frillesro, stora starka Moffa som kunde så mycket, som lät mig vinna i klöver sjua bara för att jag var minst, som var den händigaste jag kände, som berättade lustiga historier och som alltid fick skrapa grötkastrullen.